SRM Reviews (#62 June 2009)

Published in Sweden Rock Magazine #62 June 2009.

1349
Revelations of the Black Flame - 6/10
Candlelight (Sound Pollution)

1349 spelar långsamt! Det tar ett bra tag för mig att ställa om efter den insikten.
Invocation låter som gamla Godflesh i slow motion. Nästföljande Serpentine Sibilance mullrar på i samma makliga tempo, likt upphackade övergångar mellan låtar. Sången ligger långt fram i mixen. Tre och en halv minut in i stycket kommer trumspelet igång, även här framfört på ett uppstyckat vis och vi snackar icke blastbeats förrän i de absolut sista sekunderna. Horns är tre minuters industriellt mörker. Sedan får vi en skvätt punkös och grind. Misanthropy innebär piano och baklängesgitarrer. Jag är förbryllad.
Det som på debuten Liberation (2003) var pisksnabb black metal med necroproduktion är nu något helt annat. 1349 har snickrat ihop ett väldigt annorlunda album. Ondskan finns inte längre i det extremsnabba och brutala, men väl i atmosfären och upplägget.
På sluttampen avverkas Pink Floyds Set the Controls for the Heart of the Sun i en tung, men kanske inte helt fulländad version, men som ändå visar åt vilket håll det lutar på denna experimentplatta. Efter detta följer ytterligare industrimörker och därefter avslutande At the Gateà som låter som ett mildare Sunn 0))) med tunga pukinslag. Mycket märkligt!
Men ändå inte helt oävet. Plattan funkar definitivt om man är i rätt sinnesstämning.

----------

Endstille
Verführer - 3/10
Regain (Sound Pollution)

Nej, jag kräver betydligt mer av min black metal än det här jämntjocka materialet. På tyska Endstilles sjätte album är produktionen kanon, trummorna låter bra, materialet varieras från snabbt till långsamt, tungt och ettrigt - men finns absolut ingenting som sticker ut. Jag minns inte en enda låt, inte ett enda riff. Ingenting. Endstille tråkar ut mig med sin totala brist på engagemang.
Det enda bestående minnet av detta album är vokalistens entoniga skrik som ligger som ett sprikrakt streck genom hela plattan.
Käften, tack.
Ett onödigt album från ett onödigt band.

----------

Funebrarum
The Sleep of Morbid Dreams - 6/10
Cyclone Empire (Sound Pollution)

Det här är riktigt bra. Men det skulle kunna vara ännu bättre.
Amerikanska Funebrarum slaktar sig fram likt ett slarvigare Kaamos med inslag av ett mörkare General Surgery och stanken från gamla uppgrävda Deicide-demos. Ungefär så. Det är den typen av mörk omodern death metal som får folk att knyta näven och headbanga så att credknapparna lossnar från skinnjackan. Ömsom snabbt, ömsom tungt, och alltid med brutala riff i bakfickan.
Men det som saknas är tydliga refränger. Jag väntar hela tiden på klimax, men orgasmen kommer aldrig och det lämnar mig otillfredsställd med värkande pungkulor.

----------

Maim
From the Womb to the Tomb - 6/10
Soulseller (Sound Pollution)

Old school death metal blir inte mer old school än så här. Och det är så sjukt mycket bättre än all digitaltråkig new school-döds som själsmördar musiken på ett uselt sätt. Maim från Åtvidaberg själsmördar på ett fantastiskt vis på denna debutplatta genom att dyrka det som en gång var och föra arvet vidare istället för att utveckla ett nytt tråkigt blastbeat.
Men hur står de sig gentemot originalen och inspiratörerna? Ganska slätt, faktiskt.
Men det är inte lätt att göra en Epitome of Darkness (världens bästa new wave of old school death metal-platta, skapad av Repugnant och förlöst kring 2006). Och det är inte lätt att toppa Autopsy, Death och Repulsion, även om Maim får klart godkänt.
Jag är grymt svag för tunga, skräckfilmsminnande ondskespår, där väl Entombeds mästerliga Hellraiser utgör fundamentet för det bästa möjliga, och därför anser jag avslutande instrumentala The Beyond vara skivans främsta spår. Ascending from the Grave går inte heller av för hackor. Autopsy-covern Ridden with Disease kunde man kanske skippat däremot.

----------

Teitanblood
Seven Chalices - 8/10
Norma Evangelium Diaboli (Sound Polution)

Spanska Teitanblood frammanar kaotiskt driven death metal där den övertygande mörkerdöden är på riktigt. Den unika stämningen fullkomligt dryper av motbjudande kaos och underjordiskt vansinne när bortomvärldsliga väsen sveper genom den skeva ljudbilden på de mest fascinerande sätt. Ockultism och den motbjudande men ständigt lockande delen av den mörkaste magin är sällan så närvarande i musik som när Seven Chalices förvrider ens medvetande.
Om man tvunget måste namndroppa så känns kanske Blasphemy som en avlägsen släkten till Teitanblood, men jag ser hellre ett unikt mörker som stöter bort en när man lyssnar - tills man dras in och låter sig förtappas. Galenskapsgränsen hos denna trio är överskriden för längesedan.
Timo Ketolas fantastiska konst – den starkaste han någonsin skapat – ramar in verket. Konsten i sig är en tolva på en tiogradig skala och förtjänar egentligen en egen recension, och mannen från Brandbergen är tveklöst en ängel och ett geni. Galen, givetvis. Besök teitanblood.com för ett smakprov...
Hur länge kan man förresten lita på att Norma släpper kvalitet? Till syvende och sist handlar allt givetvis om subjektivt tyckande, men hittills har etiketten passat mig som handen i handsken trots vitt skilda albumsläpp. Låt det så förbli.

----------

Voivod
Infini - 6/10
Nuclear Blast (ADA/Warner)

1987 förlöste Per Fontander Voivods Tornado rakt ut i etern via sitt fantastiska radioprogam Rockbox och jag hamnade i koma. Samma år spelade ”Fontan” black metal-scenens absolut främsta låt, Under the Sign of the Black Mark med Bathory. Dessa båda stycken har följt mig sedan dess och har på olika sätt format mig som person.
Voivod varken lät eller såg ut som något annat. Allting var så annorlunda. Gitarrljudet, trumspelet, låt-, sång- och gitarrarrangemangen, punken, texterna, omslagen... Det var även första gången jag hörde världens bästa trumtakt (d-takten, givetvis). Jag reflekterade kanske inte över allt detta då, men jag är övertygad om att det fanns där i bakhuvudet, tankarna kring det skeva.
Time warp till 1997 och den grymma Phobos-skivan. Nyförälskelse och ny koma.
1999 ser jag Voivod, Today Is The Day och Neurosis samma kväll. Extrem jävla koma, snubbe!
Jag tror stenhårt på religiös fanatism, det vill säga att man kan dyrka något bortom all vett och sans (hej Bathory och Voivod!). Därför är det svårt att lyssna på nytt material med Voivod år 2009.

Denis ”Piggy” D'Amour, unik gitarrist och en stor del av bandets ljudbild, gick bort i cancer 2005. De har därefter använt hans heminspelade gitarrer på skivan Katorz (2006), och nu även på Infini, som grund för nya låtar. Det är tveklöst ett udda inspelningsförfarande, men det går helt i stil med bandets filosofi att aldrig göra en platta två gånger. Här finns ingen Tornado (dock en Volcano!), och det är heller ingen Nothingface (1989) eller Phobos.
När God Phones inleder tänker jag på Nirvana, The Melvins och Sonic Youth – om än i metalliserad form – och denna känsla finns kvar under hela resan. Det skeva och annorlunda finns där, men det känns spökskrivet. Och lite så är det ju också. Utan Piggy inget riktigt Voivod. Men det är fortfarande Voivod.
Om du enbart gillar gamla Voivod – innan Angel Rat (1991) - så har du nog ingenting att hämta här. Kan du tänka dig en smått stukad Voivod-variant av indierock /postpunk som den lät innan Nirvanas Nevermind (1991) borde Infini kunna tilltala i lagom portioner.

----------

Wolves In The Throne Room
Black Cascade - 4/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Allt med den här trion är intressant – förutom musiken.
Jag läser intervjuer och nickar instämmande. Ja, ja och ja. Mycket av det de säger håller jag med om (de bor tillsammans i ett kollektiv, odlar sin egen mat, hyllar ekofeminism och tänker och lever över huvud taget hyfsat ekologiskt medvetet). De måste vara det perfekta bandet för mig. Men sedan faller allt platt till skogsmarken när jag hör musiken. Jag har lyssnat fram och tillbaka på Diadem of 12 Stars (2006) och Two Hunters (2007) efter bekantas rekommendationer, men jag greppar verkligen inte musikens storhet.
Bandet tycks tidigare ha experimenterat med olika kompositionella grepp för att finna en identitet. Nu har de landat i vad som mest kan liknas vid utdragen, atmosfärisk black metal med slätstruken sång och lågmäld energi. Något som vägrar lyfta och som saknar bärkraft.
Jag förväntar mig så mycket mer av människor med genomtänkta idéer.
Man har sagt mig att polska Mgła och WITTR är två sidor av samma mynt. De är inte ens av samma penningslag! Om Mgła är den svindyra aktieportfölj som i slutändan kommer att ödelägga världsekonomin och västvärlden så är WITTR boskapsvaluta i Indien, så mycket är det som skiljer de båda åt. Kom inte här och snacka...

SRM Reviews (#61 May 2009)

Published in Sweden Rock Magazine #61 May 2009.

Cobalt
Gin - 7/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Till skillnad från övriga amerikanska avantgardeband inom den allt vidare black metal-genren (läs främst Nachtmystium) så känns här kärnan tydligt genuin. Det är välgjort och tankfullt, inte plastigt och ytligt. Det bjuds på många nya infall, men här har de verkligen en självklar plats i musiken.
Att beskriva Cobalts musik låter sig inte göras i en handvändning. Det är tvära kast. Från black metal till americana, från psykedeliskt mässande till modernt chuggatugg, och så vidare. Grunden är mörkret och det stora vida okända landskapet som människan filosoferar kring och försöker finna sin plats i. Det är dock inte hysteriskt. Varje del har sin plats och tid.
Kanske kan man säga att Cobalt, denna säregna duo, är en amerikansk variant av franska Deathspell Omega där tyngdpunkten ligger på det mänskliga planet istället för det metafysiska. Men bara kanske.
Dry Body påminner om Neurosis. Och inte helt ur det blå medverkar sålunda självaste Jarboe från Swans med stämma och stämning på två spår. Pregnant Insect bjuder på metallisk punk och indianhojtande, och här brister det kanske en smula. Här önskar man nog skippa ett spår. I övrigt tycker jag att det håller. Att Gin som helhet tillägnas Ernest Hemingway och Hunter S. Thompson är storartat! Cormac MacCarthy hade också passat på listan.

----------

Forsaken
After the Fall - 6/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Det här är klassisk, ren, traditionell doom som inte skrämmer bort gamlingarna med growlsång eller rostig ljudbild. Det här är doom för hårdrockaren som kräver snygga solon, episk sång och en modern åttiotalskänsla i sin musik. Vad som får Maltas Forsaken, som segat sig fram i drygt tjugo års tid, att sticka ut är den apokalyptiskt kristna rädslan som är allerstädes närvarande – i verserna. Refrängerna tenderar dock att närma sig power metal emellanåt, och då gör jag omedelbart stopptecken. Så länge det låter som i Vanguards of the Void är det däremot klartecken hela vägen. Perfekt tyngd, perfekt känsla. Vissa stycken sniffar även Iron Maiden i röven och det är ju aldrig fel.
Forsaken har hittills varit otroligt underskattade, vilket detta album borde ändra på. Här finns kvalitet ända ut i fingerspetsarna.

----------

Swedish Death Metal - 9/10
Index Verlag (Sound Pollution)

Det räcker egentligen att glo på låtlistan till detta fullspäckade soundtrack till Daniel ”Dellamorte” Ekeroths mästerliga bok Swedish Death Metal för att bli glad i själen. Man bjuds nämligen på 52 svenska dödshits fördelade på tre cd-skivor, förpackade tillsammans med ett minifanzine där banden kommenteras kort av Dellamorte himself. I kombination med boken tvekar jag inte att dela ut högsta möjliga betyg.
Samlingen är kronologiskt uppdelad och inleds med Mefisto 1986 och avslutas med Katalysator (numera Invidious) 2007. Men precis som i boken är det i princip slutdokumenterat efter 1993, vilket Danne i boken förklarar med att han hellre koncentrerar sig på det ursprungliga och stilbildande än vad det ledde till. Den negativa vibb som spreds bland fansen till följd av inställda konserter, nedlagda radioprogram och black metals verkliga intåg på scenen under mitten av nittiotalet torde också vara en förklaring till att folk tappade geisten.
Första skivan utgörs i princip av klassiska demokassettinspelningar. Lagom till andra skivan har banden börjat släppa plattor. På tredje plattan presenteras en del högkvalitativa band som hamnade i skymundan under den rådande konkurrensen, exempelvis Evocation, Traumatic, Eternal Darkness och Interment. Ungefär så. Det är guld värt att följa utvecklingen från gamla oborstade demokassetter inspelade på fyra kanaler till det senare moderna som försöker emulera det gamla, och jag diggar det mesta fullständigt förbehållslöst och förbannar alla levande band som får death metal att låta som företagsprodukter. Vart tog själen, spelglädjen och spontaniteten vägen?
I slutet av cd-häftet finns en bild som placerar alla medverkande band på en sverigekarta. Man kan undra varför norrlänningarna och skåningarna inte fick till någon särdeles kvalitativ death metal när det begav sig. Ovanför Edsbyn, där Orvar Säfströms briljanta Nirvana 2002 huserade, och under Växjös Carnage är det fullständigt tomt med undantag för obskyra Obscurity från Malmö. Mycket märkligt.
Sammanfattningen för denna samling är hur som helst väldigt enkel: buy or die.

----------

Thergothon
Stream from the Heavens - 3/10
Peaceville (Playground)

Det här är så långsamt att du hinner gå på bio, styra upp ett långkok samt cykla till Bahamas tur och retur innan Jori Sjöroos hinner slå sitt andra virvelslag. Jag skämtar inte.
Finska Thergothon lirade funeral doom femton år innan doom blev hype. Tillsammans med sina landsbröder Skepticism får de anses vara pionjärer inom denna extrema subgenre. Att vara först behöver dock inte behöva att man är bäst. Bandet hyllas och kultförklaras i alla "rätta" kretsar, men jag är skeptisk.
Vissa partier i Who Rides the Astral Wings funkar, men på det stora hela har jag svårt att komma i stämning, och det är det jag anser att funeral doom handlar om. Stämningen. Det extremt låga dödsgrowlandet i kombination med vanlig rensång är ett intressant grepp, men jag saknar engagerande låtmaterial.
Amerikanska Evoken har troligtvis stulit sitt bandnamn från en Thergothon-låt med samma namn, och i det här fallet rekommenderar jag ortodoxt nog hellre dem än originalet. Här finns nämligen mer av den ack så viktiga atmosfären.

----------

Unanimated
In the Light of Darkness - 8/10
Regain (Sound Pollution)

Melodiös death metal. Jag har aldrig förlikat mig med denna genrebeteckning som jag förknippar med plastiga band från den stad som är en enda stor feskekörka. Unanimated lyckades dock göra den här folkliga sidan av death metal till något man slapp skämmas för. De lämnade aldrig mörkret. Trots det melodiösa och atmosfäriska så var det ondskefulla alltid närvarande. Debuten In the Forest of the Dreaming Dead (1993) och uppföljaren Ancient God of Evil (1995) bevisade detta med råge.

Ondskan och mörkret hör black metal till, och det kommer aldrig finnas något band som blandar death och black så genialt som mästarna i Dissection. Varenda ton och sekund på deras två första plattor är vad som definierar ordet mästerverk. Unanimated kom inte ens i närheten, trots att de kanske bör ses som slingdödsens urfädrer, men är ändå extremt bra år 2009. De var enligt min mening tillsammans med Dissection de enda som lyckades göra något relevant av denna hybrid, och nu för de den klassiska Nödtveidt-ondskan vidare.
The Endless Beyond föräras en förtjänstfull Where Dead Angels Lie-känsla, och i sann Black Horizons-anda tar det åtskilliga minuter innan sången kommer in. I Enemy of the Sun hyllas Bathory. Influenserna är många, men det låter ändå Unanimated till hundra procent. Och det är bättre än någonsin. Tore Stjerna har styrt upp vad som kan vara den perfekta produktionen för ett band som detta. Och Micke Janssons sång... Jävlar vad bra han låter! Man kan tro att han legat i en fuktig krypta och finslipat stämbanden i fjorton år. Minst.
Vinylversionen bjuder på en briljant nyinspelning av Blackness of the Fallen Star, så du fattar ju att det är den som skall ägas.

SRM Reviews (#60 April 2009)

Published in Sweden Rock Magazine #60 April 2009.

Autopsy
Severed Survival - 8/10
Peaceville (Playground)

Here I sit surrounded by white
My arms wrapped around my back real tight
What did I do that was so wrong that I have to pay
I don't think anyone's gonna miss her anyway

Ah, denna genialt morbida humor var det första som mötte mig när Autopsys Severed Survival (1989) hamnade i mina händer. När sedan Charred Remains förlöstes ur stereon var jag såld. Vilket ljud! ”Så här låter det ju nästan i vår replokal”, minns jag att jag tänkte. Det är alltså inget som audiofiler skulle börja gråta av glädje till. Snarare tvärtom. Produktionen är rå, murkig och helt fel. Helt rätt alltså, för den som greppat grejen.
Och på något sätt är musiken inom räckhåll, till skillnad från exempelvis gudomliga Morbid Angel som låg på en övernaturlig nivå på den tiden. Autopsy var jordnära och kändes mer som de lokala alkisarna på parkbänken.
Men allt hänger givetvis inte på ljudet. Lyssna till de två helt nya spåren som inleder skiva två, Horrific Obsession och Feast of the Graveworm, inspelade sent 2008 enkom för denna dubbeldiskade jubileumsutgåva, där produktionen är modernare och inte fullt lika skitig. Låtarna finns där! Svänget, öset, tyngden, och spelglädjen som alltid utgjort grundstommen i Autopsys sluskdöds fungerar lika bra med ”fint” ljud.
Resterande godis på skiva två erbjuder tretton tidigare outgivna eller svåråtkomliga live- och replokalsinspelningar från 1987-1990, varav Mauled to Death (med Eric Cutler på sång) och Human Genocide skulle ha varit med på originalutgåvan av denna klassiker. En fet intervjubooklet utgör grädden på dödsmoset. Gillar du gammal death metal ska du tveklöst ha det här släppet.
Det bör noteras att Severed Survival inte är dyngbra på grund av nostalgiska skäl, vilket kan vara fallet ibland. Skivan är fantastisk för att låtarna är fantastiska. För en death metal-hjärna är detta ett tidlöst monument.

SRM Reviews (#59 March 2009)

Published in Sweden Rock Magazine #59 March 2009.

Throne of Katarsis
Helvete - Det iskalde mørket - 7/10
Candlelight (Sound Pollution)

Gammal norsk black metal kommer alltid att ha en speciell plats i mitt sinne. När jag spisar dessa norrmäns andra album fylls hjärnan av musikaliska minnen från förr. Konceptmässigt förlitar sig Throne of Katarsis på de gamla hederliga attributen: svartvithet, eldblåsning, snö och granskog. Produktionen är sedenligt kall och vindpinad (tänk enorm grotta av is), och tempot varierar mellan slö atmosfär och halvdan entakt. Men märk väl, det är ingen kopia av det gamla, det är ett förvaltande av traditionella och hedervärda ideal.
Det som saknas är måhända låtar som naglar sig fast i ens medvetande. Det fanatiska och övertygande, det farliga och obehagliga. Här spelas det mer på den svarta uppgivenhetskänslan och jag låter mig villigt svepas med i de långa låtarna. Jag har svårt att inte gilla det när det är så pass välgjort.

SRM Reviews (#58 February 2009)

Published in Sweden Rock Magazine #58 February 2009

Ghamorean
Eon Eschatos - 8/10
Ge Hinnom (Plugged)

Umeås Ghamorean har alla rätt. Snyggt cd-häfte på matt papper, majestätiskt intro och därefter ett ondskegudomligt räfs rakt av. Det märks att dessa krigare tillbringar mycket tid i replokalen och att de inte nöjer sig med hafsverk. Både lyriken och musiken är diamantslipade, och när den nattsvarta dödsmetallen avtar i intensitet och bjuder på intrikata mellanspel tänker jag på gamla militärstrateger som smider ockulta planer bakom stängda dörrar, ljudlöst konspirerande kring världsdominans och maximal blodutgjutelse. Mörkermän som sedan skickar mänskliga krigsmaskiner mot döden. Allt detta i en blodröd apokalyptisk värld där gammalt möter nytt omvartannat i ett komplext nät likt det man ylar om i The Matrix. Så låter Ghamoeran, om ni kan tänka er detta scenario tonsatt. Fast tänk inte teknik, skinande läder och fula dvd-boxar. Tänk medeltida mörker blandat med ondskan i nutida krig. Elitism och maktmissbruk, och resultatet därav.

När man nått den nivå av samspelthet och musikaliska kunnande som denna kvintett tycks besitta måste det vara jävligt roligt att spela. Jag tycker det märks på materialet. Det här är inget halvtrött gäng som vill slå igenom för sakens skull. Här finns den energi och beslutsamhet som borde räcka längre än så. Det känns äkta och genomarbetat. Ska jag klaga på något kan det vara att det ibland blir för snyggt, både ljudmässigt och spelmässigt, ibland kanske även för komplext. Men när man vant sig vid låtarna är det svårt att värja sig. Eon Eschatos är grymt bra rakt igenom.

----------

Terrorama
Omnipotence - 7/10
Nuclear War Now! (Sound Pollution)

Jag brukar träffa Terroramas vokalist Peter Lindén på diverse skivmässor runtom i landet. Han står där med skivbackar fulla av det mest obskyra vansinne du kan tänka dig och representerar sitt skivbolag som stoltserar med det briljanta namnet I Hate Records. Jag går nästan alltid därifrån med något för mig nytt band från Sydamerika eller det gamla östblocket, och varje gång blir jag lika exalterad när jag spisar det obskyra. Terrorama tycks vara ett destillat av allt det där konstiga, som egentligen är väldigt simpelt och raktfram och kanske just därför framstår som konstigt. Kan man verkligen förlita sig på ett så här simpelt riff? Ja, uppenbarligen. Lyssna på Nifelheim, lyssna på Terrorama.
Tidigare utgåvor från bandet har varit helt ok, men jag har saknat viljan att återvända till deras alster. Det förändras när jag nu spisar denna andra fullängdare. Norrköpingsbandet manglar old school dödsthrash så långtifrån tråkiga, fantasilösa retroband man kan komma. Här finns finessen, kärleken och hatet, det som alltid saknas hos band som kopierar det mest uppenbara. Och den här gången är det rejält genomarbetade låtar som tål att spisas om och om igen. Det ”taffliga” trumspelet är grymt att lufttrumma till. Gitarrarbetet håller samman hela paketet. Thrashrösten bjuder upp till allsång även i verserna. Man håller mer än gärna en baby i famnen (klassisk ”true metal”-pose) när man avnjuter detta album.

----------

I also wrote a lenghty review of Watain's 10 Year Anniversary gig in Uppsala.
You may read the uncut version here.

SRM Reviews (#57 December 2008)

Published in Sweden Rock Magazine #57 December 2008

Darkthrone
Dark Thrones and Black Flags - 2/10
Peaceville (Playground)

Möt Gylve och Ted, Norges motsvarigheter till Sveriges buskisduo Stefan & Krister. År 2008 finner vi dem allra längst ner på botten bland det sämsta avskräde till musik ni kan tänka er. Ungefär så. Ok, kanske inte riktigt så, men efter att ha följt duon sedan fantastiska A Blaze in the Northern Sky (1992) känns det verkligen vidrigt att plöja denna dynga i stereon.
Visst, till en början förstod jag ärligt talat inte Darkthrones storhet, men efterhand växte de gamla plattorna till de monumentala mästerverk de verkligen är. Med Ravishing Grimness (1999) och Plaguewielder (2001) började det gå utför, medan Hate Them (2003) var en uppryckning till det bättre. Sardonic Wrath (2004) var en blekare kopia av föregångaren, varpå det sedan slog fullständigt slint på The Cult is Alive (2006). Dålig buskismetalpunk förpestad med dålig buskislyrik – varför? Efterföljande F.O.A.D. (2007) var också rena skiten och med nya Dark Thrones and Black Flags når mupparna således botten. All form av integritet och trovärdighet är spårlöst försvunnen.

Lyriken är sannerligen värdelös: "When... comets crrackh! Witch getto attakk / Remain secret / Brandish steel / Black metal is unreal". Jaha?
Och när Fenriz listar och kommenterar favoritband i slutet av CD-häftet blir man än mer förbannad: ”If you think real metal has something to do with blast beats and corpse paint, go somewhere else!”. Detta tröttsamma tjat om vad som är riktig metal i både texter och kommentarer gör mig ömsom fullständigt matt ömsöm vilt rasande. Karln får för fan hålla käften och ägna sig åt något värdigt istället.
Fenriz må vara en go gubbe, ha skön musiksmak och sporta tokroliga tatueringar, och Nocturno Culto har förmodligen också några sympatiska sidor, men det förtar verkligen inte det faktum att Darkthrone anno 2008 stinker.
Det som en gång i tiden (mellan 1992-1996) var ett fantastiskt black metal-band som skapade stor lyrik och stor musik är idag ett stort skämt. Åtminstone om man jämför med det gamla - och det måste man göra. Hade de valt ett annat bandnamn för detta plojprojekt hade jag kunnat skippa jämförelsen. Nu släpar de Darkthrones onda namn i smutsen och det kan väl ingen som gillar det gamla tycka är bra?
Skulle ni digga om Stefan & Krister började lira black metal? I så fall är det här en tiopoängare.

----------

Old Wainds
Death Nord Kult - 6/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Hail, ett band från Murmansk! Jag förknippar, kanske oförtjänt, alltid rysk black metal med så kallad NSBM (nationalsocialistisk black metal) – en genre som i sig är smått underlig, för vad har väl black metal med politik att göra? Nåväl, hur dessa ryssar väljer att lägga sin röst förtäljer inte denna platta och jag kunde inte bry mig mindre. Jag gillar detta skarpt!
Bandet har sedan begynnelsen 1995 utgjorts av samma medlemmar, tre ihärdiga jävlar som helt klart vet vad de vill. Ljudbilden är aningen svårdefinierad, men den som kan sin black metal borde förstå ungefär vad jag menar när jag nämner ord som ”kyla”, ”frost” och ”vind”. Det är en kall produktion helt enkelt. Mestadels går det snabbt, men inte alltför sällan byts den vassa eggen mot en mjukare, nästan poppig ton. Det låter värdelöst på papper, men jag som är otroligt allergisk mot allt vad glad musik heter tycker faktiskt att det funkar här. Inte för att det är särskilt glatt, utan så oväntat. Ärligt talat tror jag inte bandet själva uppfattar dessa partier som poppiga (vilken vidrig term i black metal-sammanhang!), men jag finner inga andra ord just nu. Möjligtvis catchy, men det är fanimej minst lika vidrigt.
I huvudsak är det här iskall black metal som värmer, hur konstigt det än må låta.

SRM Reviews (#56 November 2008)

Published in Sweden Rock Magazine #56 November 2008

Soulreaper
Written in Blood - 8/10
Metal Mind (Border)

Ah, ett kärt återseende! För åtta år sedan gick denna platta varm hemma hos mig och det glädjer mig att den har stått emot tidens tand. Så här bra blir det när europeisk death metal blandas med amerikansk dito; det som ibland uppfattas som europeiskt slarv (alternativt charm) skärper till sig, och det som må ses som amerikanskt teknikrunkande får sig en smäll på käften. Soulreaper hamnar någonstans mittemellan och det är sjukt bra – och enormt förbisett.
Bandet rönte uppmärksamhet främst för kopplingen till Dissection (trummisen Tobias Kjellgren och gitarristen Johan Norman spelade där tillsammans med Jon Nödtveidt fram till 1997, de tre lirade även i Satanized, vars låt med samma namn tolkas briljant på detta album), men när det visade sig att Written in Blood inte hade särskilt mycket musikmässigt med Dissection att göra verkade folk tappa intresset.
Istället låter detta mer som gamla Morbid Angel. Gitarrspelet påminner om Trey Azagthoths relation till sitt instrument, det vill säga att utforska och bli ett med den levande helheten. Här finns således väldigt få simpla riff, vilket även gäller det drivande trumspelet och den skönt besatta sången. Soulreaper tar allting ett steg längre, och lyckas samtidigt med det viktigaste – att hålla samman låtarna. Att albumet klockar in strax under 36 minuter är enbart positivt i sammanhanget. Soulreapers musik kräver sin lyssnare.
De släppte även albumet Life Erazer tre år senare, även det klart värt att införskaffas.

SRM Reviews (#54 September 2008)

Published in Sweden Rock Magazine #54 September 2008

Unanimated 8/10
Kaamos 9/10
Stockholm, Kafé 44, August 5 2008

Måhända är jag svältfödd på kvalitativ, svensk, djävulsk dödsmetall, men undantar vi Morbid Angel på Klubben den där oförglömliga långfredagen 2005 så är det här bland de främsta death metal-gigs jag någonsin skådat. Det är obegripligt varför Kaamos inte rönt större uppmärksamhet, då få band kommer i närheten av deras stil och klass. Synd då att de inte är särskilt aktiva längre.
Från inledande Scales of Leviathan till avslutande Circle of Mania är intensiteten och energin på topp. Många extremband framstår som förtvinade pensionärer i jämförelse. Här finns inga lama transportsträckor, allt känns uttänkt och medvetet in i minsta detalj. Och det är detaljerna som gör det. Ändå är de långt ifrån något övertekniskt Dream Theater-trams. Det här är på riktigt. Publiken är hänförd och lilla 44:an tycks koka av svart bränt blod. Kaamos dödar och återuppståndelsen var mycket välkommen.

Så är det dags för Unanimated att beträda scenen, exakt samma scen som de stod på senast - för fjorton år sedan! Tonåringarna som stod längst fram under Kaamos gig byter nu plats med de trettio-nånting som redan i första låten, Whispering Shadows, regredierar årtionden bakåt och hamnar i sin tonårstid. De kan varenda textrad, precis så som det var när man var ung och memorerade precis allt. På en del lyser glädjen ur ögonen, andra knyter näven och bangar sig halvt från vettet. Vissa tycks befinna sig i trans. Det sanslösa röjet går inte att ta miste på när jag beskådar dödsscenens förbrödring (systrar inkluderade) för de närmast sörjande. Jag var inte med då, men dyrkar nu i smyg.
Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av den slinginfekterade dödsblack som Unanimated hittills presterat, sången och lyriken undantagen. Har till och med – trångsynt nog - avfärdat dem som en lightvariant av favoriterna Dissection. Dumheter! Den här kvällen är magisk och krossar allt!
Unanimated, för kvällen förstärkta av Erik Wallin (Merciless) på gura, smetar på lite svartsmink, tänder några ljus och sedan är det bara fullt ställ och dyrkan som gäller. De hade inte ens behövt smink och ljus, de krossar ändå. Basisten Richard Cabeza har rest femton timmar från sin bostad i Dallas (”jag vill bo nära King Diamond”) och nu färdas alla sjutton år bakåt i tiden. Det märks att det inte är vilket gig som helst.
Live är låtarna betydligt råare och hårdare än på skiva, vilket glädjer mig enormt. Keyboarden har lämnats hemma (batterist Peter ”Flinta” Stjärnvind, ultrakonservativ in i döden, förnekar att de ens använt keyboard tidigare) och därmed låter det gammalt och bra. De spelar inga nya låtar, trots att en ny platta ska spelas in om några månader i kolsvarta Necromorbus-studion. Helvetesvärmen i den minimala lokalen är skoningslös, men så är även Unanimated. De är så galet bra att jag är fullständigt mållös när elfte och sista låten Die Alone klingar ut.
Här nedan öppningslåten Whispering Shadows:

----------

Portal
Outre - 8/10
Osmose (Sound Pollution)

Hur beskriva det obeskrivbara? Det här är mörker, dunkelhet, onämnbara fasor, ansiktslösa monster från okända världar och känslan av osäkerhet och skräckfylld förvirring som omsluter den psykiskt störda och hjälplösa individen. Det här är så nära man kan komma skräckförfattaren H.P. Lovecrafts mästerliga noveller i audiell skrud, och det är så unikt att det är svårt att finna ord.
Man kan avfärda det som nonsens, denna formlösa omänskliga ljudmassa som begravts i dy och galenskap. Produktionen tillåter knappt instrumenten att nå upp till ytan. Låtstrukturen tecknas långtifrån vers och refräng. Här känns det mer som ett slags vansinne krälar omkring på botten av ett avgrundsdjupt helvete och sakta men säkert är på väg till vår värld för att förtära det levande alltet.
Grunden är becksvart death metal och tankarna förs slutligen till Deathspell Omega och Immolation, minus det traditionella, samt extra allt av det oförutsägbara mörkerdyrkandet. Jag är som förtrollad.
Äntligen har Lovecrafts obeskrivligheter fått en värdig representant i dödsmetallens rike. Tio år efter första demon lyckas Australiens Portal nå bortom det världsliga som vi känner det. Mörkret faller, och faller, och faller... Cthulhu stiger åter från graven. Bäva månde den övre jordens människor.

----------

Nachtmystium
Assassins: Black Meddle Part 1 - 5/10
Century Media (EMI)

Efter den inledande chocken åsamkad av stilbytet (jag har inte hört Nachtmystium sedan Darkthrone/Burzum-minnande debuten Reign of the Malicious (2002)) sansar jag mig och lyssnar på riktigt. Det står snart klart att albumtiteln är en hyllning till Pink Floyds klassiska Meddle-skiva från 1971. Riffen, atmosfären och strukturen andas Meddle, men det typiskt amerikanska moderna sätter käppar i hjulen.
Jag har egentligen ingenting emot att man blandar psykedelisk prog, doom, stoner och i sammanhanget udda instrument (saxofon) med modern metal, men det här känns rätt långtifrån det skruvade mörker jag hade hoppats på. Opeth lyckas betydligt bättre med den fantastiska Watershed-plattan på den punkten. Därmed inte sagt att Nachtmystium är något stort på spåren. Tyvärr blir det alldeles för poppigt, dansant och plastigt, och därmed lär detta bli en gjuten hit på tyska metaldiskotek framöver.
Bort med ljuset och in med mörkret så kan det nog hända spännande grejer framöver även för detta identitetskrisande band, även om jag är djupt skeptisk. Kul dock att höra Tony Laureano (Nile, Angelcorpse m.fl.) smattra annat än blastbeats för en gångs skull.

SRM Reviews (#52 June 2008)

Published in Sweden Rock Magazine #52 June 2008

Jex Thoth
Jex Thoth – 9/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Jex Thoth (ex-Totem) har verkligen hittat det tvättäkta tidiga 70-talsljudet. Deras psykedelia hamnar långt ifrån det moderna doomsnittet, där tyngd tycks stå i fokus och riffbytena är knappt märkbara. Jex Thoth lägger istället allt krut på känslan, det mystiskt okända och det svävande abstrakta och ibland naiva. Jag hänvisar det sistnämnda till gamla signaturmelodier från 70-talets barnprogram; melodier man aldrig kommer glömma. Exakt så ter sig flertalet låtar på denna debutplatta.
Utöver detta flum står låtarna fast med fötterna på jorden tack vare de fantastiska slingorna som framförs via gitarr och orgel. Slingorna återfinns även i sången där fröken Jex Thoth, bandets astrolog (!) och andliga ledare, mässar fram rader som vägrar släppa hjärnbarken. Och sången rymmer något alldeles speciellt. Jex Thoth berättar sagor likt popprinsessan Joanna Newsom (kolla upp plattan Ys omedelbart!), och tycks stå i andlig kontakt med Covens Jinx, vilket ju inte är helt fel.
Men tro nu inte att Jex Thoth enbart består av luftigt svävande på flummigt mesiga moln. Apokalypstyngden finns där i grunden och framträder som tydligast i avslutande Stone Evil. Gruppen har dock så oerhört mycket mer än tyngd att erbjuda, vilket höjer gänget över det mesta inom genren just nu.
Det här är tveklöst ett av årets absolut främsta album.
----------
Jex Thoth interview here.

SRM Reviews (#51 May 2008)

Published in Sweden Rock Magazine #51 May 2008

Burning Witch
Crippled Lucifer (Ten Psalms for Our Lord of Light) – 7/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Ibland låter det som om allt ska falla samman. Det här är musik som kan beskriva hur det vakna livet kan te sig för någon som balanserar mellan självförintelse och överlevnad på andras villkor.
”I've got all of my pills, I won't live my life over and over again, sabotaging my feelings, why do you think I do what I do? Smoke fills the sky, the nuclear winter is methadone cyclone...”
Så låter det när vokalisten Edgy 59 spyr ur sig lyrik som vittnar om tungt missbruk och ett liv i helvetet utan återvändo. Det här är extremt långsam och mörk doomsludge där man kan skönja vad som komma skall. Några år senare skulle nämligen Greg Anderson och Stephen O'Malley sänka tempot ytterligare och skapa Sunn0)))...
På detta dubbelalbum erbjuds vi de två EP-skivor – Towers... (1996) och Rift.Canyon.Dreams (1997) – som bandet lyckades spela in, samt tre sedan tidigare svåråtkomliga spår. Tveklöst essentiellt inköp om man har minsta intresse för smutsig, krävande musik, livet, döden och misär i kombination.
Sacred Predictions är mörkermagisk på högsta volym i ett nedsläckt rum, och enbart Edgys sånginsatser är värda all uppmärksamhet.

SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 3

Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

BORTGLÖMDA KLASSIKER
SRM tipsar om skivorna du borde äga men förmodligen aldrig har hört

Artist: POISON
Titel: Further Down Into the Abyss
Producent: Diverse
Utgivningsår: 2006 (materialet är dock från 1984-1987)
Medlemmar: Virgin Slaughter (Armin Weber, sång), Angel of Death (Uli Hildenbrand, gitarr), Incubus Demon (Andi Krampe, bas), Witchhammer (Alex Gilliar, trummor)
Genre: Gammal ond metal
Var kan man få tag på skivan? repulsive.se, www.theomegaorder.com

I min värld existerar endast ett Poison värdigt namnet, och denna grupp härstammar icke från den degenererade landplätt som kallas USA. Det riktiga Poison bildades i Laupheim i Tyskland, och medlemmarna ägnade sig givetvis inte åt något så tramsigt som att sjunga, spela gitarr, bas och trummor. Nej, Virgin Slaughter, Angel of Death, Incubus Demon och Witchhammer begagnade sig av Satan's infernal voice, barbaric metal axe-termination, apocalyptic thunder och genocide at satanic speed, och hör sen.
Och det hör man. Den gamle metalikonen Metalion, skapare av det långlivade kultförklarade norska fanzinet Slayer Mag, skriver om bandets demo Bestial Death (1985): ”Synest du at Hellhammer er kommersiellt? At Sodom er melodiøse? At (oläsbart bandnamn) spiller i stil med Bon Jovi? Da er Poison for deg! Det stinker jævelskap av denne Tyske deatcore (sic) thrash gruppe.”
Notera vidsyntheten gällande genrer: deathcore, thrash metal och black metal i en blasfemisk symbios. För det var så det lät när black metal låg i sin linda. Man plockade det värsta från det bästa och satsade på att få till ett så oheligt kaos som möjligt – utan att tumma på låtsnickeriet. Det var inte ovanligt att underjordens metalband hämtade energi och idéer från punkband som exempelvis G.B.H. och Discharge.

Hösten 1982 (ett år innan jänkarbandets ogynnsamma förlossning) slöts en pakt fyra mustaschfjuniga tonåringar emellan: det skulle spelas metal och fy fan vad det skulle låta!
Som en hyllning till sina förebilder stal de bandnamnet rakt av från Venoms Poison från britternas debutplatta Welcome to Hell (1981) samt Motörheads Poison från Bomber (1979), och sedan var det bara att mangla. Härmed var de tveklöst bland de tjugo första banden inom sitt gebit, och att de dessutom var ett av de allra främsta gör inte min dyrkan av bandet mindre påtaglig. Världen var däremot inte alls redo för extrema attacker av Poisons kaliber. Medan Bathory och Sodom skördade framgångar av oväntat slag så harvade Poison enträget vidare i källarlokalen på jakt efter den ultimata black metal-kompositionen.
I mina öron hittade de den flera gånger och förfinade den till metalperfektion. Med thrash metal i botten och black metal i toppen blandade de friskt och vågat och fanzinefolket stod på alla fyra och visste varken ut eller in. ”Egyptisk death metal” kan man läsa i en recension, ”the hardest doom metal” i en annan och ”thrash metal cloned with Trouble and Black Sabbath” i en tredje. Jag håller med dem alla. Variationen är total, men ingen låt saknar någonsin de gemensamma nämnarna: känsla, besatthet och hängivenhet. Lyssna på Lurking Fear, förbanna gudarna och inse att sådan musik skapas inte varje dag. Poison var originella som få.

Under sin livstid, 1982-1987, spydde de ur sig ett gäng demokassetter, men inte ett enda album. De tilläts medverka på samlingen Teutonic Invasion Part I (Roadrunner, 1987), men skivbolagsfolket förstod uppenbarligen inte deras potential. Enligt kontraktet förbjöds bandet att skriva på för någon annan etikett under ett år, och eftersom Roadrunner satt med armarna i kors så gick energin och luften ur medlemmarna och Poison försvann in i dimman. Gitarristen Angel of Death gick vidare och bildade R U Dead?, musikmässigt en renodlad fortsättning av Poison men där influenserna utvidgades ytterligare och inkorporerade Voivod- och Pestilence-vibbar.
1993 lyckades Midian Creations släppa de fyra spår som utgör Into the Abyss-demon som tolvtummare (en platta som gått för tusenlappen på Ebay), och så sent som 2006 stod Iron Pegasus för det årets kulturgärning genom att ge ut samlingen Further Down Into the Abyss som rymmer den klassiska demon samt några blandade inspelningar från diverse kassettutgåvor och liveinspelningar.

Att Poison än idag utgör inspiration för black metal-band råder det ingen tvekan om. Sveriges Nifelheim tycks exempelvis ständigt stå i direktkontakt med tyskarnas fanatiska geist.

Tyrant, jag håller på att skriva en artikel om Poison.
- Tyska?

Gissa!
- Det måste vara amerikanska. Tyska Poison är ju helt okända.

Det är tyskarna jag skriver om.
- Å fan! De har verkligen varit förebilder både stilmässigt och musikmässigt. Into the Abyss var som en blandning mellan det gamla och det nya, och Poison var ju extra råa, smutsiga och äckliga. Det är den äkta stilen som jag gillar. Jag har samlat på mig flera av deras originaldemos faktiskt.

Tycker du det finns någon Nifelheim-låt som minner specifikt om Poison?
- Nja, det finns en som inte är inspelad, men den befinner sig i en annan dimension just nu. Den kanske kommer om tio år.

Har du något att säga om amerikanska Poison?
- De kan väl dö en plågsam död. Någon i tyska Poison uttalade sig om jänkarna i Slayer Mag, det var något i stil med ”When I first saw their LP cover, I thought: Oh, nice US chicks! I would like to fuck one of them...”

Som sagt, det finns bara ett Poison värdigt namnet.

----------

The photos of Tyrant/Nifelheim below copied from Demonias blogg with kind permission.
Go there and check out loads of truly exclusive photos and videos from behind the scenes of the extreme metal underground.

Photo by Demonia

Photo by Demonia

SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 2

Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Treblinka 8/10
Obscurity 8/10
Uncanny 7/10
Stockholm, Kafé 44, 26 januari 2008

Jämfört med förra gången då dödsmetallens Micael Bindefeld, Daniel ”Dellamorte” Ekeroth, samlade Grotesque, Interment och Nirvana 2002 på Kafé 44 inför sitt releaseparty för boken Swedish Death Metal (se SRM #42) är det inte lika många levande legender närvarande den här kvällen. Ändå känns det som en klassträff där alla för en gångs skull har gemensamma nämnare: den ockulta musikens dragningskraft, underjordens styrka, dyrkan av hårdrocken.

Avestas Uncanny gör ett fullgott jobb med sin urtypiskt svenska death metal inför en lam publik. Här i Sverige är de måhända okända för de flesta (jag hade aldrig hört gruppen förrän nu), men i den utländska undergroundscenen har de tydligen hög status. Fullt förståeligt så här i efterhand. Deras enda album, Splenia for Nyktophobia, är fantastiskt underskattat.

Obscurity från Malmö fyller scenen med rök, mixtrar med ljuset, drar igång det klassiska introt till Across the Holocaust och kör sedan över allt och alla. Är det death, thrash eller black?
Vem fan bryr sig? Det är däremot ingen tvekan om att deras minimalistiska metal är klart originell och nästintill framkallar transtillstånd hos undertecknad. Det är musik från en svunnen era och det är fullt ställ från början till slut. Inget krångel!
Med tanke på att detta är första gången någonsin som bandet lirar live (de bildades i mitten av 80-talet) är jag än mer imponerad. Obscurity är tveklöst ett band som förtjänar sin kultstatus. I april spelar de tillsammans med Watain i Köpenhamn. Slutet är nära.

Ett Treblinka utan herr Treblinka himself (Lucifer Hellslaughter, numera känd som Johan Edlund i Tiamat) kan man säga vad man vill om, men jag skiter faktiskt fullständigt i prick allting när The Sign of the Pentagram (som återfinns på Tiamats Sumerian Cry-platta) kavlas ut över en dyrkande skara dödsfanatiker denna kväll. Det är så djävulskt bra!
Innan giget är Insulter of Jesus Christ (Nifelheim/Damnation) uppe på scenen och kontrollerar att det är tillräckligt med reverb i sångmicken. Nedanför står Churchburner (Damnation) och bedömer resultatet av Insulters insatser.
Emetic ser förvisso inte mycket ut för världen, men gör grovjobbet med bravur. Najse Auschwitzer jobbar förmodligen som programmerare. Juck The Ripper har tappat håret och smörjt in korpgluggarna med svart bläck, kan alla texter utantill och är nära att spetsa mig med sitt spikarmband flera gånger. Det är gott att se döden i vitögat. Mannen brinner för det han gör och det är en fröjd att skåda hans energi.
Tyrant och Hellbutcher från Sveriges bästa band (Nifelheim, givetvis) förstärker den gamla uppsättningen med psykotiskt avgrundsmässande (reverbet på sången!), sinnessjukt gitarrspel och den eviga glöden i ögonen.
När Earwigs in Your Veins klingat ut bryr jag mig föga om huruvida det var tight eller inte, vilket jag hör några posörer diskutera efteråt. Det är en befrielse att få uppleva genuint bra låtar framförda med total inlevelse till skillnad från uppvisningar i teknisk fingerfärdighet, uselt låtmaterial och tomma blickar.
Det var bra som fan och det räcker för mig.

SRM Reviews (#50 March/April 2008)

Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Earth
The Bees Made Honey in the Lion's Skull – 8/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Bröderna Cohens mästerverk No Country For Old Men rymmer nästintill ingen filmmusik. Vi får knarrande stövlar, vinden som viner över prärien och tystnaden som sträcker sig långt bort i fjärran. Det fungerar alldeles utmärkt.
Skulle det rent hypotetiskt existerat ett sedvanligt soundtrack till denna film hade jag önskat att det var det jag lyssnar på just nu. De första ackorden slår an en ton som minner om de känslor som filmen sänder ut: Ödesmättat utanförskap, uppgivenhet och tankar som inte finner någon ro. Berusning och osäkerhet. Rädsla och vansinne. Bröderna Cohen har körts genom ett David Lynch-filter.
Psykedelisk, instrumental westernmusik i slow motion kanske inte faller alla på läppen, och att låtarna är variationer på samma tema uppskattas måhända inte av tålamodsfattiga.
Detta album bör dock avnjutas i stillhet och ensamhet, på hög volym och med slutna ögon, så långt bort från pöbelns ihåliga kacklande som möjligt.
Earth har utforskat klangrummet i sexton år. Det här är det bästa de gjort.
----------
Earth interview here.

SRM Reviews (#49 February/March 2008)

Published in Sweden Rock Magazine #49 February/March 2008

Pest
Rest In Morbid Darkness – 6/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Pest vördar minnet av gamla ideal och har gjort så i tio års tid. Den Darkthrone-dyrkan som tog sig uttryck i duons begynnelse har nu utkristalliserats till vad de själva benämner som ”black demo metal” (ljudmässigt har gruppen alltid stått högt i kurs hos mig).
Musikaliskt sett är det stor skillnad på Pest 1997 och 2007. Numera har det uppenbart norska inflytandet fått stå tillbaka för en dos gammal heavy metal och en gnutta klassisk Autopsy-döds, eller gammal black metal om man så vill. Ibland får jag till och med 70-talsvibbar av mörkret. Det är inte helt fel, men långtifrån helt rätt.
Pest har alltid haft problem med att skapa minnesvärda kreationer. Jag saknar sammanhållna låtar som biter sig fast och vägrar lämna hjärnbarken. Lyssnar man på de hjältar varifrån bandet hämtar sin inspiration (Darkthrone, Celtic Frost, Sodom, Nifelheim) så hittar man ständigt klockrena hits. Något sådant har Pest aldrig lyckats med. I deras värld är Rest In Morbid Darkness dock det mest originella de frambringat sedan lysande Dauðafærð (2004).
De är som bäst när de slår av på tempot. Avslutande fjorton minuter långa The Lust For Cruelty är briljant. Övrigt material är för spretigt.

SRM Reviews (#48 December 2007)

Published in Sweden Rock Magazine #48 December 2007

Electric Wizard
Witchcult Today – 7/10
Rise Above (Border)

Rejäl doom ska ingjuta känslan av onaturlighet. Det obskyra och dolda som då framträder signalerar således att något inte står rätt till. Musiken ska släpa sig fram med avslitna hälsenor. Riffen bör begrundas med kemiskt ren klarsynthet och ska kunna nötas fram till domedagen om så krävs. Svenne Banan ska rygga tillbaka och raskt återgå till sina finlemmade skinkryttarfiler i sin mp3-spelare. Doom ska fanimej inte vara lätt.
Många ögon kommer att slutas till det här efter att ha rullat runt i en rökfylld skalle. Man lär fnittra igenkännande åt alla geniala riff samtidigt som dimman tar plats i mörkret och förskjuter tiden. Den brittiska häxmästarens sjätte alster torde inte göra gamla fans besvikna. I mitt tycke blir gruppen bara bättre och bättre, samtidigt som man vet vad man får.
Renrasiga doomfanatiker bör dock observera att det blir mycket lort under uppfläkta naglar när fuzz- och distpedalerna ryker som bäst. Ljudbilden är smutsig, men Electric Wizard är givetvis proffs på skitgörat.
Och så omslaget! Snälla Gud, låt mig en enda gång i jordelivet få ikläda mig munkkåpa och getkranium och perfekt få placera en naken kvinna på ett djävulsaltare uppbyggt av koagulerat barnablod! Det är väl inte för mycket begärt, som den gode Helge Fossmo brukade mässa.

SRM Reviews (#46 September 2007)

Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Nocturno Culto
The Misanthrope – 3/10
Peaceville (Sound Pollution)

Nocturno Culto!
När mannen presenteras så i andra spåret på mästerverket A Blaze In the Northern Sky (1992) är det bara att gå ner i spagat och prisa. I dagsläget har dock Darkthrone (där Nocturno Culto sköter sång och stränginstrument) förfallit till något slags patetiskt ölhävarpunkband med pinsam Åsa Nisse-lyrik. Förhoppningarna inför denna DVD känns således ganska låga.
Mannen hävdar att han haft detta projekt i tankarna sedan 1993. Tanken är att medbringa en kamera i vardagslivet och dokumentera vad som händer utan att provocera fram något. Kameran är flugan på väggen. Det var längesedan jag såg något så meningslöst.
Så här är upplägget:
Rubrik: ”Tokyo”
Vi får se några japaner som vandrar genom Tokyos gator. Kunde lika gärna varit filmat i Bräkne-Hoby.
Rubrik: ”Desolate”
Vi får se några filmklipp på en skog i dagsljus. Kunde lika gärna...
Rubrik: ”Aura Noir signing”
Vi får se två människor som skriver på ett kontrakt. Kunde lika gärna...
Återkommande inslag: En snubbe som drar runt en kista i snön.
Och då där håller det på; ett mischmasch av fullständigt anonyma skogslandskap samt nedslag i de mest händelsefattiga delarna av karlslokens liv. Inga förklaringar till någonting, ingen bakgrund, inga kommentarer. Som att se grannarnas semesterbilder från Bräkne-Hoby.
Det enda som ger mig någonting är bonus-CD:n som utgör soundtracket; rymdproggigt gitarrplinkande. Helt okej. De små korta sekvenser när man får se Darkthrone repa känns däremot som ett hån.
Fjorton års tankeverksamhet helt åt helvete.

----------------------------------------

Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Metallica and Philosophy – 4/10
Blackwell

En bok där redaktören skriver ”A bad Metallica album beats a good album by anyone else any day”. Ett förlag som ger ut böcker som ”Lost and Philosophy” (världens sämsta TV-serie), ”24 and Philosophy” (världens näst sämsta TV-serie), ”Beer and Philosophy” (världens sämsta dryck)... Klart man är skeptisk. Det luktar Dr Phil lång väg. Enkla lösningar ger ofta enkla pengar.
Tjugo essäer fördelade på drygt tvåhundafemtio sidor. Det finns således inte plats att gå på djupet, men det är heller inte meningen. Meningen tycks vara att påvisa att Metallica kan påverka ens vardag och tänkesätt – som om hårdrockare vore dumma och inte kunde begripa detta själva (de är inte dumma, de har bara otur när de tänker) – genom att härleda texter och annat i dessa rockstjärnors liv till teser formulerade av gamla filosofer.
Naturligtvis är det bra om fler upptäcker det fantastiska med filosofi, men när det ofta blir så långsökt, påtvingat och ytligt som här känns det långtifrån bra. Visst finns här tankar och slutsatser som man knappast kan komma ifrån värdet av, men läs hellre en rejäl levnadsteckning över exempelvis Nietzsche, Spengler eller Voltaire – samtidigt som du lyssnar på ...And Justice For All. Chansen till mental avkastning torde bli större.
”If Metallica didn't change your life then this book is not for you. Put it back on the shelf and put on your favorite Poison album”, skriver redaktören i förordet.
Det är precis vad jag ämnar göra.
Tyska Poisons Into The Abyss givetvis.

SRM Reviews (#42 March/April 2007)

Published in Sweden Rock Magazine #42 March/April 2007

Daniel Ekeroth
Swedish Death Metal – 9/10
Tamara Press

Jag var inte med när det hände, och de som var det borde nästan vara döda vid det här laget. Det känns faktiskt så. Det var ju så längesedan, och de söp ju så kopiöst. Sons of Satan, en tidig upplaga av Nihilist, drog sina första dödsriff redan 1986.
Återupplivade Grotesque, Nirvana 2002 och Interment låter dock oerhört vitala när de på releasefesten för Daniel ”Dellamorte” Ekeroths betongbibel Swedish Death Metal headbangar sig igenom idel dödshits som inte framförts på tusen år.
- Om alla band lät så här skulle jag gå på gig varje dag, säger en märkbart rörd och rusig Danne och skelar med blicken.
Snubben har all rätt att skela en sån här kväll. Han har skapat en tegelsten. 500 sidor väger en hel del, och jag fick rätt ont i handlederna när jag läste den.
Efter hemkomst från festen sträckläste jag till klockan sex på morgonen och innan hjärnan gav upp var jag bara tvungen att kräma på Shreds of Flesh från Entombeds But Life Goes On-demo på högsta jävla volym. Grannarna fick ta det denna arla lördagsmorgon, jag är ju så löjligt kolugn annars.
För det är så här bra musikjournalistik fungerar. Man blir peppad på att lyssna på plattor. Det behöver inte vara mycket djupare än så. Det är musiken som gäller och det är den som Danne fokuserar på. Han viker knappt en tum.
Den maniske nörden finner givetvis detta lysande. Den förvirrade posören som vigt sitt liv åt image och yta kanske inte blir lika begeistrad. Det här är ingen Lords of Chaos.

Ekeroth skriver engagerat, lättsamt och personligt – som i ett riktigt bra fanzine. Jämfört med andra otaliga exposéartade musikböcker jag plöjt genom åren – böcker som tett sig som döda i ordets rätta bemärkelse – så andas Dannes texter hängivelse. Vilken befrielse!
Den sarkastiska tonen infinner sig när författaren närmar sig black metal – genren som avlivade hans älskade dödsmetall. Det är helt rätt, han måste skriva subjektivt annars blir det aldrig genuint. Jag ler brett när han avslutar texten om Lord Belial med följande rader:
”Though their image is extreme, the music is pretty mellow – which figures if you think about the fact that they have used five flute players in the band.”
Och därpå följer en fulländad medlemspresentation – både gamla och nuvarande medlemmar radas upp – samt en komplett diskografi. Kapitel tio – ett bandindex – landar på 125 sidor och Danne lyckas avhandla nästan tusen konstellationer utan att tappa udden alltför ofta. Innan dess har vi fått 315 sidor svensk death metal-historik att förundras över – en översikt som givetvis börjar med Asocial och dylik råpunk i början av 80-talet. Resterande utrymme vigs åt affischer, flyers, omslag och logos som i all sin enkelhet sammanfattar den unika dödsestetiken. Glömde jag nämna genomgången av en bra bit över hundra death metal-fanzines? Att Dauthus, kanske världens främsta fanzine alla kategorier, inte nämns är dock en smärre gåta.
Ni fattar att man får ont i handlederna av det här. Det är helt enkelt jävligt tungt!

Upplägget i historikdelen är lysande. Sedvanlig genomgång blandas med mängder av insprängda citat från de nyligen gjorda intervjuerna (drygt 30 av scenens mest framträdande personer har utfrågats), vilket håller intresset uppe. Danne väljer att avsluta det maniska grävandet kring år 1992, det år då alla hade hittat ett band att spela i och kunde stå med armarna i kors istället för att röja. Han fortsätter dock i ett lugnare tempo och avslutar i Uppsala 2007 med Katalysator: ett gäng totalt hängivna fans i moppeåldern som ser ut som Nihilist och låter som Grotesque. Lysande!

Är det något jag saknar så är det ett register i någon form. Vill man veta vilken dödsplatta som Rex Gisslén (ja, den Rex Gisslén, han från Shanghai) producerade får man snällt lita på sitt tålamod och goda minne.
Och givetvis uppstår en mängd felaktigheter. Vissa bandpresentationer kunde ha varit bättre uppdaterade. Bilderna kunde ha varit i färg. Och så vidare. Man kan leta fel och reta sig på mycket, men kan man inte uppskatta boken för vad den är – ett mästerverk – så är man bara bitter och dum i huvudet.
Dannes tidigare böcker, Violent Italy samt Svensk sensationsfilm, imponerade inte nämnvärt; tunna, amatörmässigt sammansatta och något torra. Swedish Death Metal däremot... Jag knäböjer, dyrkar och talar i tungor.
Only death is real!


Q&A
SRM får mobilledes tag i Daniel precis när han äntrar Close-Up-båten ( i extrema kretsar även kallad ”rensjollen”) där han tänkt sälja sin bok.

Hur lång tid tog det att sammanställa boken?
- Fyra år. De två första åren satt jag och skrev lite då och då när det fanns tid, men de två sista åren var det ett heltidsjobb. Sista året körde jag i princip dygnet runt.

Hur finansierade du det hela?
- Jag sålde filmsamlingen – drygt 2 000 kassetter. Den var kanske värd 600 000 kronor, men jag fick inte så mycket eftersom jag sålde den i klump till en person.

Hur gjorde du för att avgränsa materialet?
- Från början var tanken att ta med allting inom death metal fram till idag, att skriva lika grundligt hela tiden, men det gick helt enkelt inte. Thrashkapitlen var på väg ut ett tag, men jag kände att de var nödvändiga i slutändan.

Hur gick du till väga för att spåra upp alla demos och fanzines?
- En del hade jag sedan tidigare, resten lånade jag. Jag lånade minst tvåtusen demos av en kille exempelvis. Det var ett jävla jobb att bara lyssna igenom allt. Man tappar omdömet efter ett tag, men då slängde jag bara på Nihilist för att få en referenspunkt. Nihilist, Grotesque och Merciless är de tre band som jag tycker är klart bäst inom genren.

Berätta mer om arbetet.
- Boken kom en dag innan releasefesten, så det var ju lite nervöst. Det var problem med allting. Det var inte lika lätt att göra en bok som ett fanzine, om man säger så. Ändrade man ett kommatecken så ändrades ungefär allting på alla sidor. Enbart layoutarbetet tog tre och en halv månad. Men vad fan, man vill ju göra någonting vettigt av sitt liv och det här tycker jag är vettigt.

Hur är det att skriva på engelska?
- Jag är hyfsad på engelska. Jag kollar mycket på Simpsons, så man har ju snott en och anna formulering här och var, haha! Och så har jag pluggat en hel del och därmed skrivit en mängd uppsatser, så då blir det hyfsat.

Vad blir nästa skrivprojekt?
- Ingen aning. Man tror jobbet är klart när boken är ute, men det här är totalt underground så jag gör allting själv. Varenda kväll går åt till att tejpa paket och fixa beställningar. Varenda bok som säljs går via mig. Och så har jag ett band som repar tre gånger i veckan, och ett heltidsjobb på det... Man blir rätt slut.

STHLM Art of Destruction 2008/2009

Click the images to enlarge!
STHLMGRAFF 2008/2009
(Click the original link above for more)

Theodore Kaczynski, The Unabomber - Part Twelve

Click here for the previous posts about the Unabomber

”We were told that we were to engage in a debate about our personal philosophies, and then found that our adversary in the debate subjected us to various insults that, presumably, the psychologists helped him to concoct. It was a highly unpleasant experience.”
Ted Kaczynski to attorney Michael Mello, September 19, 1998

So what was this experiment, The Dyad as it was called?
Its intent was to catch the student by surprise, to decieve him, bring him to anger, ridicule his beliefs and verbally and psychologically brutalize him. One month before the actual experiment - the confrontation - took place, the students were interviewed in depth by Murray and his colleagues about their hopes and dreams of the future. They were asked to write extensive essays explaining their personal philosophies of life, as well as detailed autobiographies answering intimate questions on a range of subjects from thumb-sucking and toilet training to masturbation and erotic fantasies. They were subject to a lot of tests that included a Rorschach test, a time-metaphor test, the TAT, analyses of their literary tastes, an odor association test, a word association test, and twenty more at the very least. The results were then analysed by researchers, who developed a psychological portrait of each personality in every possible dimension.
Then it was time for the confrontation.

The students had been led to believe that they were to debate their life stories and moral with another graduate student like himself. However, when the subject arrived for the debate he was led into a very brightly lit room and seated in front of a one-way mirror. A camera recorded his every move through a hole in the wall. Electrodes that recorded his heart rate were attached to his body.
Instead of a casual student they were confronted with a talented lawyer who knew everything about them. The lawyer was carefully coached to launch an aggressive attack on his younger and totally unprepared victim as he was trying to explain and defend his philosophy of life - for the purpose of upsetting him as much as possible. Many participants of course found this treatment severely traumatic.
After these sessions they were called back for several ”recall” interviews, and sometimes they were asked to comment on the videos of themselves, were they were being reduced to anger, often totally lost, not being able to finish sentences because they were caught off guard and so on. In the last year of the experiment Murray made the students available to his personal graduate students, to serve as guinea pigs for their own research projects.
Alden E. Wessman, a former research associate of Murray's who had been bothered by the ethical dimensions of this study said: ”Later, I thought: 'We took and took and used them and what did we give them in return?'”

Kaczynski's code name during the experiment was ”Lawful”.
The confrontation took place during the winter of 1960.

Our future breed is the last

Half of British adults are scared of children who 'behave like feral animals', says this Daily Mail article, referring to yet another pointless survey. Still, when watching this Evian commercial I get scared. These babies are the future. These are the 3.0 people. And they're on rollerblades, not skateboards. EDIT: Sorry, rollerskates. A bit better, but not good enough.

The future is dark!

Taxi Driver - I got some bad ideas in my head

I stumbled upon this man who at the age of 37 still hadn't seen Taxi Driver. That, and the fact that I hadn't seen any really good movies lately, was what got me going.
So I did this ”experiment”.
I watched Taxi Driver at night, in a quite zonked out state of mind, a couple of times (four or five times actually) and wrote down some stuff inspired by the vibe, the audio commentaries and the state I was in. Here's what came out of that experience.

Taxi Driver (1976)
Written by Paul Schrader
26 years old when he wrote the screenplay in 1972
Directed by Martin Scorsese
33 years old when making the movie
Robert De Niro
32 years old at the time
Jodie Foster
12 years old

Taxi drivers are the real ears and eyes of the city and this movie is about a disconnected taxi driver, a former Vietnam veteran, who travels through a sick and venal world, a corrupt and dirty New York City, on his way to selfdestruction and insanity. In the movie we're able to glimpse into the soul of a man in pain, how he sees life and how he arrives at his decisions. As a taxi driver he's completely surrounded by people, yet he's completely alone. He looks through the window of civilization, but cannot really get inside.
His apartment is full of junk and junk food. His windows are barred like in a prison. When he goes outside he goes to porno theaters. He is a creation of the streets, a product of the world that he detests. Because he works in contradictory ways and he's clearly not in touch with reality. At one point he's very moralistic, he feels he needs to save the world, to cleanse this filthy world from all the scum. ”I got to get in shape”, but he's still popping pills and eating junk food. When he's at home eating in front of the TV he pours milk and brandy (!) over his cereal. And then he takes Betsy to a porn theater (watching the Swedish made sex educational film Ur kärlekens språk [Language of love] from 1969)...
”I don't believe that one should devote his life to morbid self-attention”. But that's exactly what he's doing, and this behaviour reinforces his own doomed condition. The girl he wants he cannot have (Betsy). The girl he can have he doesn't want (Iris). ”Here is someone who stood up”, says the loner, the outsider, the loser... In front of the mirror he thinks he's John Wayne, when in reality he's more like Norman Bates. We all have these feelings that Travis has, but most of us never cross the line.


Loneliness and racism
In the original script there were a lot of passages about loneliness, but in the final script much of this has been left out. That's because we see that loneliness. We see it everytime we see that cab. If an actor can show you loneliness it's much better than if he talks about it.
Paul Schrader: ”I started writing the script as self-therapy. At first I thought it was about loneliness. But what I learned while writing the script is that this was about a man who suffered from the pathology of loneliness. He wasn't lonely by nature. He was lonely as a defense mechanism.”
Schrader, before writing the script, had some experiences in his real life that kind of spawned the story of Taxi Driver. His marriage was destroyed, he'd broken up with his girlfriend, he had no money and he had no place to live, so he was just drifting around not knowing what to do. He realized he hadn't talked to anyone for weeks, and the metaphor of the taxi driver occured to him as a metaphor for loneliness. Sort of a male, drifting loneliness. I think this is perfectly shown in Taxi Driver, and with all the slow motion sequences the movie becomes like a documentary of the mind of a loner.
Travis' inability to have a relationship with people is extemely frustrating to watch. When he tries to talk to people it always comes off awkward and he's told to get away. He's always trying to understand what people are saying and he always responds in a paranoid way. The little bits of paranoia we all feel from time to time becomes the entire world for Travis. He's always pursued by some kind of threatening behaviour. The people may not trying to get at you, but for him they are. The dream is real. The fantasy becomes reality.


In one of the early scenes there's some cab driver telling the story of some dude who got his ears cut off. That was at 122nd Street,which is ”fucking Mau Mau land”, and this is the beginning of the whole racism theme.
Schrader: ”There's this racism theme here simply because people who feel they're near the bottom of the ladder are always looking for people who are lower on the ladder. And they will find them. The easiest way to find them is racially and economically. There's a kind of submerged and not so submerged race hatred in here. Not because he necessarily hates black people per se but because he needs somebody to hate.”
And Travis is always trying to filter the world through the most conveniently threatening and dangerous looking people, i.e. The African-Americans.
In pre-production people thought it was too socially irresponsible to portray the pimp as black. They were concerned that there might be riots because of this, so that's how the pimp went from black to white and Harvey Keitel got the role as ”the great white pimp”. That way they left the racism in there, because Travis is a racist character, but they deleted the most prejudiced loaded part.

The scene where Travis wants some advice from ”The Wizard”, where Travis is on the verge of going psychotic, is really funny and a brilliant example of the lack of communication. The Wizard has no wisdom at all, he's just hopelessly babblin' away with his stale clichés. Travis understands that and just concludes after The Wizard is through with his speech: ”I don't know, that's about the dumbest thing I ever heard”. It makes me laugh everytime. The scene ends with both of them saying they have no idea what the other is talking about or what they are talking about. Pure comedy.


The end
In the end, after the bloodbath, we hear Iris' parents talk about how Travis was a hero. Newspaper clips reveal that ”a cab driver cleaned up amongst the scum” - he's the hero there as well. But to many he's just an insane monster. The psychotic hero.
You can work to cure cancer for 40 years and never get recognition for that, but take a shot at the president and you become a hero and end up in the magazines.That's how media, fame and celebrity works. The movie ends this way as a comment on our cultural values.
Travis sure is a hero, but he has not changed. He will go on and on and do the same thing again, because that's the way he is. The movie is a loop, which is shown very nicely as the movie ends with the same Chemtone effect used in the beginning. The way that Travis reacts in the end, when he sees something in the rear mirror, reacting in that old psychotic way, also indicates that the same thing is gonna happen again.

In 1981 John Hinckley (born 1955) attempted to assassinate U.S. President Ronald Reagan as the culmination of an effort to impress actress Jodie Foster. He saw Lee Harvey Oswald, John F. Kennedy's assassin, as a role model, and was obsessed by Jodie Foster having watched Taxi Driver over and over again. When Schrader heard that Reagan had been shot he said ”It's one of those Taxi Driver kids”, and when he got back to his hotel the FBI was waiting for him to question him about whether he knew anything about Hinckley.
Jodie Foster: ”How do you discuss violence in our culture? Or do you not discuss it at all? Do you only make movies about Mickey Mouse? I think you don't. I think you make films about our culture, about what's difficult and disturbing about our culture with a moral center.”
Schrader: ”What will happen if you censor genuine studies of this kind of pathology? You will still have the pathology, you just won't have the study. You will lose the work of art that comments on the character, but the character will still be going along his merry way. Because he really wasn't created by art.”
Schrader concludes: ”It is a particular kind of breed of white boy these Taxi Driver people.”


John Hinckley and Lee Harvey Oswald

Mental preparations for De Niro
When Robert De Niro prepared for the role as Travis he was doing another film in Italy called 1900. As he finished shooting 1900 on a Friday in Rome he'd get on a plane to New York, get himself a cab driver's licence, go to a garage and pick up a real cab and really drive the cab around New York. The he would turn it in and fly back to Italy and work again. He did that a couple of times.
He would also went to an armybase in northern Italy to tape-record the accents of some kids he met there who were from an area in the Midwest (NY) that he thought would be good for Travis.
Another cool thing with De Niro is when he wanted to get to know Jodie Foster, who was only 12 years old at the time, he called her up and took her to various diners around town. He did this on several occasions, but he never did say anything. He literally said nothing. So she got bored, started playing with her food and so on. And then she started talking and soon got comfortable in his presence. And they started rehearsing their scenes over and over and over and over again. She got bored again, but in fact now knew him so well that she got bored because of that. And when they knew their scenes inside out he suddenly started to improvise, just saying stuff that was totally off the hook, a total surprise. That way the improvisation became real.


As for the mohawk haircut, it's not real. He never did shave his head. The make-up people invented a special hair paste that made his real hair stay as close to his skull as possible, and then they'd add a shaven head and the mohawk in two separate pieces.
Also, the mohawk was never in the script. Apparently Scorcese had run into some guy who'd been in Vietnam who told him that when people over there ”went over the hill”, i.e. was going to die in battle sacrificing for their people/country, they'd shave their head like that as a sort of ”don't fuck with me, I'm going over the hill”-statement. Schrader says he don't know if this is true. Maybe it just became part of the legend, a part of all the stories about what happened in Vietnam.

The loop
In case you haven't seen Taxi Driver I'd suggest you drop everything and do it now. And if you've already seen it, watch again. There are details everywhere that I bet you haven't discovered yet. For example, Harvey Keitel's fingernail... But that's the kind of detail you'll miss out on anyway if you're watching a crappy copy on a crappy TV set in pure daylight with the kids running around. Watching a movie is about total concentration, and just like I can listen to good records over and over again, I can watch good movies over and over and over... until time becomes a loop.
It's gonna happen again.

Link of interest
Nycabbie.com

Jag tänker fortfarande på Roadburn

Time for a Swedish post.
I wrote this summary of the Roadburn festival 2009 for Sweden Rock Magazine.
---
Jag tänker fortfarande på Roadburn
av Mattias Indy Pettersson

Det har nu gått en månad sedan Roadburn-festivalen gick av stapeln i lilla Tilburg i lilla Holland, men det har nog inte gått en dag eller natt utan att jag tänkt på eller berörts av festivalen på ett eller annat sätt. Jag tänker fortfarande på Roadburn.

Lördagen den 25 april, precis efter att NEUROSIS har förlöst något av det mäktigaste jag upplevt i hela mitt liv, så står jag där med tårar rinnandes längst kinderna. Folk runtomkring mig skriker i extas långt, långt efter att musiken har tystnat. För ett ögonblick tror jag mig förstå jihad, fanatismen och den religiösa galenskapen, för det här känns ända in i själen. Det är något man aldrig glömmer. När musik berör så djupt så går det inte att stå emot. Man blir en religiös fjant, helt enkelt - och får dåndimpen!

Roadburn presenterar sig själva så här:
This is a gathering of like minded bands and fans from around the world, joined together by a love of music. This is a celebration of tube-driven distortion and crackling electric guitars, a raising of musical consciousness and brotherly and sisterly love, a communion with THEE MIGHTY RIFF, a time and place to get high en mass and bask in the heaviness.

Bättre än så kan inte festivalen beskrivas. Man erhåller en strid ström av upplevelser där det är rena lyxen att kryssa mellan alla godsaker som erbjuds: tre scener under samma tak, fantastiskt ljud, oerhört välarrangerat på alla plan, en hängiven publik, svingrymma band och en obeskrivligt mysig stämning. Fansen är där för att dyrka, banden är där för att frälsa.

Det här året, festivalens tioårsjubileum, kureras lördagen av NEUROSIS, vilket innebär att det är de som bestämmer vilka band som spelar just denna dag. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom lördagens osannolika spelschema. Startfältet är obeskrivligt bra och NEUROSIS utgör den absoluta höjdpunkten klockan tio på lördagskvällen.
NEUROSIS, ja. Herrejävlar.
Innan giget sätts det upp plakat som varnar för den höga ljudnivån. "Räcker det inte med all hype nu", hinner jag tänka. När jag sedan står där i världens fetaste torktumlare och kippar efter andan så fattar jag vad de menar. Satan, vilken volym!
Jag är inget större fan av bandets new age-plattor (allt efter 1999 års "Times of Grace"), även om senaste "Given to the Rising" (2007) är fantastisk i sin återgång till det tyngre och brutalare. Men trots att kvällens låtlista nästan uteslutande består av senare material går det inte att motstå bandets enorma kraft. Det är verkligen svinbra.
Enligt spelschemat (som alltid följs strikt discplinerat på den här festivalen) ska de sluta halv tolv, så när en sinnessjukt tung version av "Times of Grace" tonar ut vid den tiden utgår jag ifrån att det hela är över, och jag är förbannat nöjd.
Då ser jag det.
Fyra pukor bärs ut på scenen och en välbekant oljudssampling börjar fräsa i högtalarna. Jag får en flashback till 1996 och Eldslandet i Jönköping, platsen där jag för första gången skådade vad som kom att bli ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. NEUROSIS, ett band jag aldrig hade hört talas om då, står på scenen och inleder med att hamra infernaliskt på pukor. "Through Silver in Blood"! Det är bland det tuffaste jag någonsin sett och hört. En oförglömlig upplevelse.
Och nu händer det igen, fjorton år senare.
I ren panik rensar jag blixtsnabbt min kamera på alla dagens bilder och filmklipp och ställer mig i givakt med kameran i filmläge. Det kan vara så att de tänker köra "Through Silver in Blood".
Och fem sekunder in i nedanstående filmklipp kan man höra min reaktion när jag fattar att det verkligen är den låten som ska framföras. Tårarna rinner som på ett litet barn och det är för mig en gåta hur jag ens lyckades hålla kameran någorlunda stilla. Chocktillstånd, förmodligen.





Men jag går händelserna i förväg. Redan på torsdagen inleds festivalen och det absolut första bandet på lilla scenen (storleksmässigt som Kafé 44 i Stockholm ungefär) visar sig vara det absolut bästa. FARFLUNG från Los Angeles låter som en spacerock-variant av JOY DIVISION, som en roadtrip i rymden, som... jag vet inte vad. Vokalisten står där längst fram och rattar sitt lilla rymdskepp bestående av ett gäng synthar och effekter, och publiken bara gapar, ler fånigt och dyrkar på alla fyra. Jag lyckas filma delar av giget, men fångar inte magin. Hela konserten finns dock att uppleva i strömmande format på följande adress:
http://3voor12.vpro.nl/concerten/



Det absolut sista bandet denna torsdag uppträder även de på lilla scenen, och även här blir jag totalt knockad. Tröttheten var nära att få mig att ge upp och skippa detta, men jag tackar gudarna för att så icke skedde. WHITE HILLS från New York skapar äkta sjuttiotalspsykedelia med en sådan grym närvaro att man tappar brallorna. De första fem minuterna ägnas dock åt typiskt manligt beteende då basisten visar sig vara som tagen från valfri ockult underjordsskräckis från sjuttiotalet. Hon bär plyschdräkt! Och hon är en gudinna rakt uppstigen från helvetet! Snyggheten personifierad. Och hon spelar så jävla coolt. Efter att ha kommit över denna chock upptäcker jag även musiken. Helt fantastiskt. Alla skivor är härmed beställda och jag vet inte hur många gånger jag kollat nedanstående klipp:



Under dagen har jag även beskådat italienska UFOMAMMUT som inledde årets festival. De är svinbra på platta, men live funkade det tyvärr inte alls. Volymen är för låg, låtarna för okarismatiska och trummisen tycks ha en dålig dag.
Rose Kemp, dotter till Maddy Prior och Rick Kemp från bandet STEELEYE SPAN, inleder sitt gig med tjugo minuters krångel om någon lam ljudinställning. När det väl brakar igång är jag duktigt irriterad och kan inte riktigt insupa atmosfären. Hon är en fantastisk sångerska och bandet får verkligen hennes märkliga blandning av singer/songwriter, tung rock, folkprog och psykedelia att lyfta, men efter halva giget lämnar jag lokalen. Mitt följe intygar dock att andra häften av konserten var magisk. Jag betvivlar dem icke.

I stället glider jag över till Green Room, den mellanstora lokalen, och beskådar en orkan, en sjuhelsikes cyklon, i form av amerikanska MINSK som inte låter helt olikt NEUROSIS kring "Times of Grace" emellanåt. När de drar på som mest tvingas man nästan bakåt av ljudväggen – och då lägger de in ytterligare en växel! Och sedan river de ljudväggen med tystnad. Det är imponerande att beskåda.
Ultrakultbandet AMON DÜÜL II, av många ansedda som krautrockens grundare och pionjärer (första plattan, ”Phallus Dei” kom 1969), står på stora scenen och svajar. De är inga ungtuppar direkt, men Renate Knaup håller igång cirkusen och det funkar. Är man ett gammalt fan tror jag att man uppskattar gruppen mer än vad jag gjorde.
Även detta gig går att lyssna på i sin helhet här:
http://3voor12.vpro.nl/concerten/

Norska MOTORPSYCHO övertygar hela första timmen med sin äckligt skickliga blandning av psych, rock, jazz och vilken genre man än kan tänka sig. Min rygg börjar strejka och när jag rör mig runt i lokalen börjar de spela poplåtar. Nog för att viss pop går hem i mitt hem, men inte ikväll. Inte just nu. Trion lirar i ytterligare en och en halv timme, men det finns annat att upptäcka. Jag glider vidare i jakt på mer magi.
Överskattade WOLVES IN THE THRONE ROOM och THE DEVIL'S BLOOD skippar jag med glädje och åkallar istället plyschklädda demoner tillsammans med världens bästa WHITE HILLS. Efter en sån här dag undrar man stillsamt hur fan det ska kunna bli bättre. Det är väl lika bra att åka hem redan efter första dagen? Nästan så.

Tur då att fredagen inte är fullt lika hysterisk i sitt upplägg.
Dagen inleds med fantastiska BOHREN UND DER CLUB OF GORE. Den stora scenen är fullständigt dränkt i mörker, så när som på en minimal spotlight vid varje medlem. Man ser aldrig något annat än deras ansikten, och då endast i ett rökigt dis. Så snyggt! Så suggestivt!
När den Twin Peaks-minnande jazzen sveper genom lokalen och baskaggen (även den upplyst visandes omslaget till senaste skivan "Dolores") mullrar så det fläktar kring öronen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. En bättre början på dagen är svår att tänka sig. För kamrat Martin Hallin, tidigare vokalist i black metal-konstellationen NEPHENZY CHAOS ORDER, är detta festivalens absoluta höjdpunkt. In i dimman, in i mörket...



Direkt efter tyskarna så kliver gamla klassiska ANGEL WITCH upp på scenen. Kontrasten är total och väldigt välkommen. Mitt bland all ”svår” musik är det skönt med äkta, renrasig heavy metal, och jag tror ingen blev särskilt besviken. Spelglädjen hos britterna går nästan att ta på och folk headbangar loss totalt.
Fler nedslag i väntan på SAINT VITUS:
VIBRAVOID lyckas bra med sin psychrymdrock (hur många effektpedaler kan man koppla samman egentligen?). Japanska MONO förtrollar som alltid. Alla gånger jag har sett CATHEDRAL har jag somnat stående efter två låtar, så jag avböjer deras invit denna gång.

Och så äntligen SAINT VITUS då.
De ser så sjukt coola ut att man knappt tror det är sant. Wino är så jävla hårdrock. Och han allena håller samman setet, för de andra är ute och cyklar på fattiga Elgiganten-cyklar mest hela tiden. Så är det faktiskt. Visst, SAINT VITUS är inget jävla DREAM THEATER gällande spelskicklighet, och de är verkligen inget BLACK SABBATH gällande komponerande, men nån hejd på kackigheten får det väl ändå vara? Kommer Armando in på ettan en enda gång? Tveksamt. Vad pysslar Dave Chandler med? Ingen som vet. Hans gitarrsolo är fantastiskt i all sin tafflighet, och när sedan Armando avlöser honom med ett ”trumsolo” som får hela Spinal Tap-filmen att radera sig själv från masterbandet så tycker jag nästan synd om gubbarna och de fanatiska fansen som enträget står och tokhyllar. Men det är ändå coolt på nåt sätt. Det är SAINT VITUS-coolt.
Trots det väljer jag att gå på upptäcksfärd och hamnar mot all vett och sans framför ett band vid namn DRAGONTEARS (!) från Danmark (!!). Jag likställer ju power metal med dansbandsmusik och schlager. Vad är det som händer?
Men trots det ultrasunkiga bandnamnet är dessa danskar årets överraskning. Jag tror de kör två låtar under hela konserten, och vi snackar således långa, utdragna jamsessions där det psykedeliska aldrig tycks ta slut. Vi som är där dras in i en av många transer och vägrar ge upp. Deras album ”Tambourine Freak Machine” rekommenderas å det varmaste.
Det lät och såg ut ungefär så här:



Lördag. Den stora NEUROSIS-dagen!
GRAILS inleder med ett schysst set som kanske aldrig riktigt lyfter utöver det vanliga, men som tveklöst får mig att bege mig till deras gratisspelning några dagar senare i Stockholm. Att de sömlöst byter instrument med varandra ett flertal gånger under konsertens gång visar bandets bredd. Bör upplevas!
EARTH, som jag sett några dagar innan i Stockholm (och som du kan läsa en intervju med här), och som jag därför inbillar mig kunna undvara till förmån för nya upptäckter, är enormt svåra att motstå på den stora scenen. Helt plötsligt går tillvaron i slow motion och man tror sig befinna sig mitt ute i den amerikanska öknen. På riktigt. Den effekten har EARTH på mig. Fantastiskt och galet.
Vidare till Eugene Robinson, en stor svart kille som är känd för sina åsikter om... slagsmål. Han har till och med skrivit en bok betitlad "Fight" (rekommenderas varmt till fightingfans, MMA-dyrkare osv...). Han sjunger även i konstighetsrockbandet OXBOW. På Roadburn står han ensam på scenen och berättar anekdoter från sin uppväxt som kantats av våld. Han verkar inte helt pålitlig i sitt agerande och det är med viss spänning som jag står längst fram. En rullstolsbunden kille har helt plötsligt mikrofonstativet i knät. Det är en tryckt stämning i lokalen och jag gillar det skarpt.
Efter sitt spoken word-framträdande får han sällskap av bandet BLACK SUN och tillsammans kör de ett improviserat nummer som stinker av svett, ilska och energi. Sannerligen ett udda inslag även på en festival som Roadburn.

En av festivalens höjdpunkter (det finns hur många som helst!) är tveklöst OM, en duo som nöjer sig med bas och trummor. Al Cisneros, som till vardags tjänar sitt uppehälle som schacklärare, tidigare i mäktiga SLEEP, och Emil Amos (även i GRAILS) ser så otroligt sköna ut på den stora scenen att man blir glad bara av åsynen. När de börjar lira... Jösses! De låter fullständigt magiska tillsammans. Kanske att Amos borde hejda sig lite i sitt trumvirvlande – musiken bygger faktiskt på transframkallande minimalism – men vad fan, det får gå. Man ger sig hän. När "At Giza" kickar igång njuter nära tvåtusen personer i full beundran. De avverkar en ny låt som är fullständigt grym och som jag fångar på film, men några dagar senare får jag mail från Al där han vänligt ber mig ta bort klippet från YouTube. När skivan kommer ut åker det förhoppningsvis upp igen.

Jag vägrar bryta OM-transen och missar således början av U.S. CHRISTMAS, ett av de band jag verkligen sett fram emot. Samtidigt vill jag ha bästa möjliga plats inför NEUROSIS som börjar samtidigt som U.S. CHRISTMAS slutar. Å, dessa förbannade krockar!
Jag väljer sålunda att stanna kvar efter OM och påbörjar min mentala förberedelse inför festivalens katarsis. Men trots att jag missar U.S. CHRISTMAS är jag nöjd ändå. NEUROSIS dög som bekant. Ytterligare några band spelade efter deras monumentala ångvältsgig, men jag orkade inte mer. Man vill inte dö riktigt än.
Jag tänker redan på nästa års Roadburn...

Länkar av värde:
http://roadburn.wordpress.com/
http://3voor12.vpro.nl/concerten/
http://nymoral.blogspot.com/

Now reading: Chomsky and Erik Wijk

Understanding Power - Noam Chomsky

...if the U.S. public remains marginalized, there isn't going to be much history left to worry about. We're not living in the eighteenth century anymore. The problems may be sort of similar, but they're quite different in scale, and the problems now have to do with human survival. So if the general population in the most powerful country in the world remains marginalized, we aren't going to have to worry very much about history, because there isn't going to be any. And that's not very far away at this point.
[...]
The rich and the powerful are going to survive longer, but the effects are very real - and they're getting worse very quickly as more and more people get marginalized because they play no role in profit-making, which is considered the only human value. Well, the environmental problems are simply much more significant in scale than anything else in the past. And there's a fair possibility - certainly a possibility high enough so that no rational person would exclude it - that within a couple hundred years the world's water level will have risen to the point that most human life will have been destroyed.



Allt vi här drömma om - Erik Wijk

I en låda – stor som systembolagets kartonger – ligger ett gigantiskt pussel av tätt sammanpressade papper. Det är hundratals, kanske ett tusental, sidor av diagram och tabeller, ord, citat och bibelhänvisningar – ofta hoptejpade tre eller fyra blad till stora ark. Men den gamla tejpen har slutat fästa, pappren är vårdslöst nerpressade i lådan och uppställningarna känns först lika omöjliga att få rätsida på som en hopknöglad origamifigur.
Efter några timmars sorterande har jag nått lådans botten.
[...]
Pappa har fyllt två kollegieblock med ungefär femtusen namn och ord i strikt alfabetisk ordning – vilket betyder att han först måste ha skrivit ned alla ord i ett lösbladssystem – åtföljt av nummer på de stycken i Arcana Coelestia där ordet återfinns. Det är allt. Inga kommentarer, inga slutsatser.
I buntar om fem-tio lösa A4-papper har han med anteckningar och citat från Swedenborg och Bibeln fördjupat en del begrepp: Ankomst, Kristus, Messias, Konungen, Den Smorde, Vandra, Guds son, Herren är livet, Klippa, Tron, Svärd, Sitta etc.
Pärmen innehåller också ett annat stort projekt. Något mer självständigt, om än rent mekaniskt. Pappa har alfabetiskt listat alla ord i Psaltaren och angett kapitel och vers. Det har ingen gjort förut.
Men ingen analys, inga förklaringar.
[...]
Så småningom växte Olofs största ambition fram. Han skulle själv göra det som mästaren inte hann eller mäktade. Han skulle angripa Nya testamentet och finna evangeliernas egentliga mening. Han skulle dra fram sanningen ur berättelserna om Kristus.
Åtskilliga hundra blad i den andliga kartongen består av uppställningar av kristendomens mest centrala texter: Evangelium enligt Lukas, Matteus, Markus och Johannes.
Pappa har gått till väga på två olika vis. Det ena är en uppspaltning av ord, begrepp eller företeelser med hänvisning till de olika ställena i evangelierna där de förekommer. Det har blivit ytterst minutiösa diagram där han för hand med hjälp av linjal ordnat kolumner och rader så de passar hans syften. Han arbetar smått och prydligt. Dessa rutsystem på blanka vita papper är så perfekta att jag måste titta mycket nära och länge för att avgöra om de inte i själva verket är tryckta – men det är de inte.
Hans andra metod är att utgå från händelserna i Jesu liv, eller de budskap som Jesus framför, och söka efter paralleller mellan de olika evangelierna. Det är då han tvingas tejpa ihop flera blad för att sida vid sida få plats med de fullständiga citat som hos de olika evangelierna motsvarar varandra. Detta gör han kanske hundra gånger, ibland är citaten först utskrivna på maskin i smala kolumner så att resultatet liknar ett lapptäcke. Ofta är citaten nedskrivna för hand, lika prydligt.
[...]
Jag tror de flesta av oss kopplar mening till nytta. Och nytta reduceras ofta till ekonomisk försörjning. Har vi bara ett arbete och uträttar det vi är ålagda så har vi gjort rätt för oss och behöver inte tänka så mycket mer på det. Ytterst är det lönebeskedet som legitimerar existensen.
Om man som pappa inte behöver arbeta för att få mat på bordet blir meningsfrågan mer akut. Då måste man ta den brottningen varje dag. Olof får inte ett månadsbelopp som bevis för utfört arbete. Han får ingen hjälp av jobbarkompisar att bekräfta någonting. Heller ingen familj eller umgänge som får honom att känna att han betyder något. Han måste på ett helt annat sätt tro på en stor mening och vara övertygad om att han har en uppgift i detta meningsfulla.
Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det känns att i åratal, i decennier, arbeta på en stor men inbillad uppgift – och till slut tvingas pressa ned misslyckandet i en sliten pappkartong.

Black Sabbath 1970

✞

No words necessary for this blog post.
Click here if you want the black magic below in your DVD player.
Yes, you can!

Bonus blackness

Me and Ozzy Osbourne, September 9 2001, New York City.

The Photography of Joseph Szabo

This is one of my favourite photos ever. I'd like to think she's drawing her guns, not pulling up her pants...
I first discovered it when Dinosaur Jr used it as an album cover for the excellent album Green Mind (1991). The photographer is Joseph Szabo, a guy who spent 35 years taking pictures of teens at Malverene High School in New York where he worked as a teacher. This particular photo, Priscilla 1969, is shot at Jones Beach and Joe himself tells the story:

"The girl in the photo is a mystery and will ever remain so. One day as I was photographing at Jones Beach I saw "Priscilla" in front of me and my immediate reaction was to make a photo(s) before the moment changed. I took a few photos, looked down to rewind the film, and put in another roll. When I looked up she was gone! ...but I had the photo and it is my most sought after image."

It is featured in his book Almost Grown:
"Almost Grown is a celebration of teen-age experience: the years of restless desire and blossoming sexuality; the world of high school, parking lots, and street corners; and the uniquely American culture in which all of us have grown up. It is a record in photographs and poetry that combines the talents of an adult photographer and a group of almost-adult poets who were asked to tell a picture's story as their own. The result is an unusual collaboration between teacher and teenager, a funny and romantic look at teenagers looking at themselves. Theirs is a world rarely witnessed by parents. Here is what kids do together - at the beach of the drive-in, during and after school - what they themselves describe as "doing nothing" because it is neither work nor play."

Here are some shots from Joe's books Almost Grown, Teenage, Jones Beach and Rolling Stones Fans.

The Art of Chris Scalf

Chris Scalf.
This dude knows how to draw.
And he knows how to use Photoshop.
And he's got a hang-up on dragons.

Check his YouTube channel here.

In a way, his art is kind of devoid of... life.
But it's still cool to watch that stuff come together.
He's obviously a genius at what he does.
(Sometimes you have to drag the time slider to get these videos to start)

The Demonized Ahmadinejad

Paul Craig Roberts was Assistant Secretary of the Treasury in the Reagan administration, as well as co-author of The New Color Line and The Tyranny of Good Intentions. I haven't read any of his books, but his article Are You Ready for War with a Demonized Iran - Why the US Wants to Delegitimize the Iranian Elections, published by Counterpunch, is worth considering.

How much attention do elections in Japan, India, Argentina, or any other country, get from the U.S. media? How many Americans and American journalists even know who is in political office in other countries besides England, France, and Germany? Who can name the political leaders of Switzerland, Holland, Brazil, Japan, or even China?

Yet, many know of Iran’s President Ahmadinejad. The reason is obvious. He is daily demonized in the U.S. media.

The U.S. media’s demonization of Ahmadinejad itself demonstrates American ignorance. The President of Iran is not the ruler. He is not the commander-in-chief of the armed forces. He cannot set policies outside the boundaries set by Iran’s rulers, the ayatollahs who are not willing for the Iranian Revolution to be overturned by American money in some color-coded “revolution.”

Iranians have a bitter experience with the United States government. Their first democratic election, after emerging from occupied and colonized status in the 1950s, was overturned by the U.S. government. The U.S. government installed in place of the elected candidate a dictator who tortured and murdered dissidents who thought Iran should be an independent country and not ruled by an American puppet.

The U.S. “superpower” has never forgiven the Iranian Islamic ayatollahs for the Iranian Revolution in the late 1970s, which overthrew the U.S. puppet government and held hostage U.S. embassy personnel, regarded as “a den of spies,” while Iranian students pieced together shredded embassy documents that proved America’s complicity in the destruction of Iranian democracy.

The government-controlled U.S. corporate media, a Ministry of Propaganda, has responded to the re-election of Ahmadinejad with non-stop reports of violent Iranians protests to a stolen election. A stolen election is presented as a fact, even thought there is no evidence for it whatsoever. The U.S. media’s response to the documented stolen elections during the George W. Bush/Karl Rove era was to ignore the evidence of real stolen elections.

Full article here.

Sæterbakken

This just might be of interest for those who read Scandinavian languages, but what the hell...
I just finished Stig Sæterbakken's novel Osynliga händer [Invisible Hands] (Vertigo Förlag) and I liked it a lot. I aslo read a good article by Oskorei just this very minute, and I hear Stig's latest novel is supposed to be something very special. Can't wait for that one.
As for Osynliga händer, I don't even like crime stories that much, but this is so much more than a crime story. The words in here are words that matter and the eerie atmosphere will stay with me for a long time. This is more about subtle tension and anxiety than regular crime novel suspense.

Check out Sauermugg+ as well, where I contribute with some text alongside Nikanor Teratologen, CJ Håkansson, Stefan Whilde, Anastasia Wahl and Gunnar Blå.

Previous posts related to Stig Sæterbakken
Eldreomsorgen i Øvre Kågedalen
Stig Sæterbakken and Sauermugg

EDIT: Found this English translation of Chapter One in Sæterbakken's novel Siamese, along with an essay entitled Stig Sæterbakken - Between Good and Evil. The review of Siamese can be read here.

Ahmadinejad disclaimer

Earlier on, when I've written about Ahmadinejad, I've discussed his honest and straight-forward questions to George W. Bush (read his letter to the man here), his thoughts about the Holocaust and his relationship with the United States. I've never written about Ahmadinejad and his relationship to his people. It it obvious that he is an asshole opposed by many, and that the election was a fraud (or was it, really?). But he's also worshipped by many.
However, when seeing what's going on in Iran right now I hope that people will understand the need of civil rights and use their right to vote. I also hope that people will understand the importance of honest media.

Still, that doesn't change my opinion about Ahmadinejad regarding what I've written earlier, because that's a whole different ball game.

Previous posts related to Ahmadinejad
Ahmadinejad and honesty
Propaganda for war
Gilad Atzmon - Taking Elder Peres Apart

Click the images to enlarge

Hundreds of thousands of Iranian supporters of Mir Hossein Mousavi demonstrate in Tehran on Monday, June 15, 2009.

Supporters of President Mahmoud Ahmadinejad wave Iranian and religious flags during a victory celebration in central Tehran June 14, 2009.

A supporter of defeated presidential candidate Mousavi is beaten by government security men as fellow supporters come to his aid during riots in Tehran, Iran, Sunday, June 14, 2009.


The best way to get photos and updates seems to be Twitter:
#iranelection
#Tehran
etc...
Nima Dervish updates regularly in Swedish here.

Flight of the Conchords II

I'm still in love with Flight of the Conchords.
They are elite.
Check out the first post as well.

We're Both In Love With a Sexy Lady


I'm Not Crying


Prince of Parties


Sugalumps


Bret's Angry Dance